tisdag 3 oktober 2017

Snömän som mördar kvinnor


I mitt senaste inlägg gnällde jag över seriemördare. Som flitiga läsare känner till så var jag väldigt förtjust i filmen Prevenge, där en höggravid kvinna drar ut på mordturné ivrigt påhejad av sitt ofödda foster. Bara konceptet lockade mig något oerhört och till all lycka levde filmen upp till mina absurt höga förväntningar. Hela upplevelsen fick mig att fundera lite över vad den filmen har som andra filmer om seriemördare saknar. Allt som allt är det förstås en ganska diger lista, men något som omedelbart gjorde mig nyfiken på filmen var just att den så uppenbart INTE handlade om samma gamla seriemördar-arketyp som vi ser överallt annars.

I andra änden av spännande-ospännande spektrat så har trailern för filmen The Snowman dykt upp lite här och var den senaste tiden. Om ni har tillbringat någon större mängd tid på youtube eller i biosalonger den senaste månaden så har ni säkert sett den. Någon mördar folk i ett gråfilter-snöigt Norge och lämnar efter sig snögubbar som sin signatur. Säkert är det en välregisserad och välspelad film, men allt tyder på att det bara är ytterligare en variant på samma historia som vi har sett tusentals gånger redan. Mig lämnade trailern i alla fall helt kall (badum-tish).

En artikel påstod att "Michael Fassbender's new movie will make you terrified of snowmen." Jag är skeptisk...



Oavsett om det gäller böcker, film, tv-serier eller andra medier så tenderar seriemördare att följa samma grundläggande arketyp. Ett av mina favoritskämt att dra när jag vill verka både oförtjänt kvick och lite coolt avfärdande av masskultur är att alla kriminaldramer i själva verket handlar om samma polis. Ni vet vem jag menar, han (ity det är allt som oftast en man) är medelålders, frånskild men med ett komplicerat förhållande till sin vuxna dotter, dricker konjak (eventuellt whiskey) och lyssnar på klassisk musik. Man skulle lätt kunna dra samma skämt om seriemördare. Han (ity det är allt som oftast en man) befinner sig i yngre medelåldern, mördar huvudsakligen kvinnor, är till det yttre tillbakadragen och oförarglig men bär på ett trasigt psyke på grund av något omfattande trauma i barndomen.

Detaljerna skiljer sig måhända, men arketypen förblir densamma. En av de mest envisa aspekterna tycks vara både mördarens och offrens könstillhörighet. Varför är det alltid män som mördar kvinnor? Det är så förhärskande att det till och med finns en bok inom genren som (nästan) heter så. Inte är det något nytt heller. Edgar Allan Poe själv påstod en gång att: ”The death of a beautiful woman is, unquestionably, the most poetical topic in the world.” Jag uppskattar Poe som författare, men citat som det får mig att vilja gå och gräva upp hans lik bara så att jag kan slå det hårt i ansiktet.

Men låt oss byta fokus. För att bevisa att jag även kan leverera konstruktiv kritik så tänkte jag här nedan presentera min lista på tre sätt att skapa intressanta seriemördare!

Nummer ett: Skapa en intressant karaktär. Är det mest intressanta med din seriemördare sättet som hen mördar folk? I så fall blir du nog tvungen att återvända till ritbordet. För att seriemördare ska vara intressanta som karaktärer så krävs det att de är något mer än bara deras narrativa funktion, på det sättet skiljer de sig inte från vilka andra typer av karaktärer som helst.

Ett exempel: Hannibal Lecter från The Silence of the Lambs. Ja, han är en kannibal som är ansvarig för åtskilliga brutala och raffinerade mord. Men det är ju inte därför som man minns honom. Man minns honom för att han är intelligent, karismatisk och sofistikerad. (Ja, och för att han är spelad av Anthony Hopkins förstås, men eftersom alla seriemördare inte gärna kan spelas av Anthony Hopkins så vore det aningens orättvist som måttstock betraktat.) Jämför Lecter med Buffalo Bill, den andra seriemördaren som figurerar i samma historia. Det enda som karaktäriserar Buffalo Bill är egentligen att han mördar och flår folk. Vi får visserligen veta lite om hans bakgrund via doktor Lecter, men inget som inte är direkt relaterat till hans mordiska verksamhet.

Efter en hård dag av seriemördande gillar Hannibal att koppla av med lite klassisk musik

De flesta skulle nog hålla med mig om att Hannibal Lecter är många gånger intressantare än Buffalo Bill. Men i just den här historien så är det helt ok, eftersom det är Hannibal Lecter som det egentligen handlar om. Jakten på Buffalo Bill är visserligen central för historien, men själv blir han aldrig mer än en bifigur.

Nummer två: Gör något nytt. Kanske dags att pensionera män-som-mördar-kvinnor arketypen vid det här laget? En kvinna som mördar män är väl förvisso inte i sig en lösning på problemet men ändå ett steg i rätt riktning. För den delen finns det väl inget som säger att en seriemördare måste vara i yngre medelåldern. Jag skulle till exempel bra gärna vilja se en seriemördare som är en söt gammal tant, kanske lite som en mörkare version av fastrarna i Arsenic and Old Lace?

Det är den lilla nypan cyanid som gör den stora skillnaden

Vill man nu nödvändigtvis ha en vit, medelålders, medelklass-man som seriemördare så kan man åtminstone skippa det gamla uttjatade barndomstraumat och de gamla uttjatade hugg- och stickvapnen. Säga vad man vill om Saw och dess avkommor, men det var i alla fall en ny, fräsch och ganska raffinerad idé. Problemet med nya, fräscha och raffinerade idéer är förstås att det är svårt att hålla de nya, fräscha och raffinerade genom sju filmer.

Apropå Saw förresten... Förväxla för allt i världen inte ”nytt” med ”grövre.” Ibland verkar det som att författare och andra kreatörer försöker göra sina seriemördare minnesvärda huvudsakligen genom att överträffa varandra i hur depraverade och utstuderade morden är. Ett ganska typiskt knep är att låta offren vara barn, eftersom de flesta människor instinktivt reagerar starkt då barn utsätts för fara. Det är samma princip som när man blir illamående av att se blod och inälvor, eller som när man hoppar till av ett högt ljud, och ungefär lika billigt.

Nummer tre: Håll det enkelt. Inte alltid förenligt med vare sig punkt nummer ett eller punkt nummer två, men minst lika relevant. En seriemördare BEHÖVER egentligen inte en omfattande backstory, en filosofiskt komplex motivation, ett unikt tillvägagångssätt eller en personlig vendetta med historiens protagonist. Ibland kan det till och med vara effektivare ju mindre av dessa som förekommer. Allt som får oss att bättre förstå en seriemördare gör trots allt mördaren lite mer mänsklig, och det mest skrämmande med seriemördare är väl just att de personifierar det omänskliga i mänsklig form.

Ett utmärkt exempel på en film där de gjorde det rätt är The Texas Chainsaw Massacre och Leatherface. Vi känner ju alla till scenen där han för första gången syns i bild, eller hur? Om inte så tycker jag att ni ska titta på där här klippet:


Effektfullt, inte sant? Inga konstigheter utan bara SMACK, en slägga i huvudet. Ren djurisk brutalitet. Titeln till trots förekommer det tämligen få direkt blodiga scener i The Texas Chainsaw Massacre. De som förekommer är brutala men korta (inte helt olikt en slägga i huvudet) och kontrapunkterar stämningsbygget snarare än att punktera det. Hotet om våld blir långt mycket mer skrämmande än våldet i sig. Leatherface själv är definitivt en lättigenkännlig figur, men vi får, i alla fall i första filmen, veta oerhört lite om honom, vem han är eller varför han mördar folk. Även relativt de (marginellt) mer mänskliga medlemmarna i hans familj är han något av en gåta, nästan mer lik en naturkraft än en människa. Trots att det inte främst är han som driver handlingen framåt så är det inte så konstigt att det är han som har blivit filmens ansikte (badum-tish).

2 kommentarer:

  1. Intressant läsning. Som inbitet Hannibal-fan kan jag säga att det bästa med Hannibal, det är fasen mellan "att bara stå ut" med livet (som Hannibal gör som ung pojke) till att bli någon form av överdjurisk übermensch (ja nu får man inte använda det ordet kanske men det finns egentligen ingen bättre beskrivning). Sen har vi kontrasten med att han ter sig ganska mild i sättet och ger uttryck för emotion på ett elegant sätt. Anledningen till att samma stil inte fungerar på kvinnor är för att kvinnor redan har emotion som utgångspunkt. Det är när vi inte visar känslor som vi blir intressanta (Kill Bill). Våld är ju uttryck för att man avvisar emotioner.

    SvaraRadera
  2. Ja, det är helt klart sant att våld är närmate associerat med män än kvinnor. Vilket om något gör det ÄNNU konstigare att man ser så få variationer på den manliga seriemördararketypen...

    När du säger inbitet Hannibal-fan, menar du serien eller karaktären överlag? För jag har aldrig varit så förtjust i de övriga filmerna, men serien har jag hört bra om.

    SvaraRadera