Vad menas med skräck egentligen?

Tro mig, jag är väl medveten om hur meningslösa diskussioner om hur man definierar och avgränsar en genre oftast blir. Icke desto mindre kändes det oundvikligt att skriva åtminstone något om vad skräck egentligen är för något, eller kanske snarast hur jag själv väljer att definiera skräck, om inte annat så bara för att ha något att utgå ifrån.

Som vanligt när genrer diskuteras finns det förstås en oändlig mängd sätt att se på det hela. Men eftersom jag tänker mig att en enkel definition sannolikt är den bästa har jag valt att definiera skräck på följande sätt: En historia som i första hand avser att på något sätt skrämma.

Notera att jag särskilt betonar 'i första hand'. Dels för att jag inte vill ge intrycket att detta är det enda syftet med skräck, man vill naturligtvis få en bra historia berättad också. Annars kunde man lika gärna läsa nyheterna eller kommentarsfälten på youtube, där finns det nog så mycket som kan göra en mörkrädd.

Dessutom så är skräck en genre som ofta tangerar andra genrer. Ett bra exempel på detta är filmen Alien (vilken för övrigt råkar vara en av mina favoritfilmer och en film som jag säkert kommer att återkomma till ofta). Alien utspelar sig, som ni säkert känner till, på ett ensamt rymdskepp som långsamt kuskar fram genom den tomma rymden. Besättningen plockar mer eller mindre frivilligt med sig en mordisk rymdvarelse från en till synes öde planet och denne sätter sedan igång med tugga sig igenom besättningen en efter en. Alltså: Rymdskepp, rymdvarelser och diverse ej än befintlig teknologi, tveklöst en film som faller inom genren science fiction, det vore svårt att påstå något annat. Trots det skulle jag vilja hävda att Alien är en skräckfilm i första hand och en science fiction-film i andra hand, enligt definitionen ovan. Hela filmen kretsar kring rymdvarelsen, det är hotet från den som definierar situationen. Filmen handlar, som mycket annan skräck, om ett monster snarare än att handla om... ja, vad science fiction nu brukar handla om. (Att definiera den genren är ett getingbo som jag personligen inte tänker stoppa in vare sig hand, fot eller något annat i.)

Jämför med filmens uppföljaren, Aliens. Den filmen handlar om samma typ av rymdvarelser som den första men istället för en ensam rymdvarelse tampas huvudpersonerna här med ett hel näste. Istället för att vara instängda på ett rymdskepp (den mest klaustrofobiska plats som existerar nästintill ubåtar) utspelar sig handlingen den här gången på en koloni på en främmande planet. Och framförallt, istället för att handla om vad som snarast kan beskrivas som ett gäng rymd-truckers vars enda vapen är egenhändigt hopsnickrade av gaffatejp och gamla strumpor, så är huvudpersonerna i uppföljaren ett gäng erfarna, vältränade och till tänderna bestyckade marinsoldater. Den hjälplöshet och paranoia som den första filmen bjuder på är ganska frånvarande i uppföljaren. Vilken inte för den sakens skull innebär att Aliens inte är en spännande film eller att den inte bjuder på en del skrämmande ögonblick, men det är i första hand en actionfilm och inte en skräckfilm (en actionfilm som också faller under paraplybegreppet science fiction, naturligtvis).

De två filmernas olika trailers gör det ännu tydligare:

Alien

Aliens

Ni ser jag menar. Trailern för Alien är nästan som en skräckfilm i miniformat; karga och främmande miljöer, trånga och mörka korridorer, skarpa ljud som skär i öronen... Sedan slutar den i ett vilt kaos som bara vagt låter en ana vad det är som står på egentligen och vad det som alla skriker om. Trailern för Aliens å andra sidan har en helt annan ton. Här är det vapen, macho rymdsoldater och ”Talk to me Hudson!” som gäller. Explosioner och pang-pang. (De avslutar till och med trailern med orden ”this time it's war”, det är som att trailernmakarna bestämt sig för att göra mitt arbete åt mig.)

Så vad vill jag säga med det här? Att Alien är en skräckfilm och Aliens är en actionfilm är knappast en särskilt revolutionerande slutsats. Däremot så är det ganska talande när man jämför filmerna sida vid sida och tittar lite närmare på vad för olika intryck de båda filmerna skapar, vilka trådar de drar i och vilka reaktioner som de avser provocera fram.

Skräck är nämligen en genre som bygger på att skapa en känslomässig reaktion. Man skulle förstås kunna påstå det om de flesta kulturyttringar, men medan det inom andra genrer kan vara tillräckligt att lyckas beröra på något sätt bara så länge man berör så är man inom skräck ute efter en ganska specifik typ av känslomässig reaktion. Syftet med skräck är att skrämmas, helt enkelt. Ytterligare en kandidat till kategorin 'mindre revolutionerande slutsatser' kanske, men väl värt att komma ihåg när man försöker granska lite närmare vilken skräck som funkar och vilken som inte gör det.

Det finns många som säger att skräck och komedi ligger nära varandra. Det kan säkert stämma. Jag har inte direkt någon lust att analysera det påståendet närmare just nu, för närvarande kan det räcka med att konstatera att något som de två genrerna har gemensamt är att de båda är ute efter en specifik känslomässig reaktion hos den som tar del av dem; skräck är till för att skrämma, komedi är till för att få en att skratta. Lyckas man inte med det så blir det i båda fallen riktigt, riktigt dåligt riktigt, riktigt snabbt. Inom andra genrer kan till exempel ett halvbra filmmanus kompenseras av riktigt trovärdiga skådespelarinsatser eller en träig huvudperson i en bok kompenseras av välskriven prosa. Detta gäller naturligtvis skräck (och komedi) också, men värdet av allt detta är i slutändan beroende av huruvida det är skrämmande (eller roligt) eller inte. Jag vet inte om det finns mer dålig skräck och komedi än dåliga verk inom andra genrer men jag vet att misslyckad skräck och komedi oftast blir väldigt svårt att rädda. De genrerna misslyckas kanske inte nödvändigtvis oftare men tenderar helt klart att misslyckas mer spektakulärt. Ett misslyckat försök att skrämmas blir, precis som ett misslyckat skämt, väldigt märkbart, väldigt irriterande och väldigt pinsamt. Tänk själva tillbaka på de gånger ni har dragit ett skämt i ett sällskap som bara inte har gått hem. Alls. (Det har säkert hänt fler gånger än ni är bekväma med att erkänna.) Tänk på hur obekvämt det kan bli. Samma situation uppstår om man drar en otäck historia som inte lyckas skrämma. Folk tittar bort, skrapar med fötterna, gör kanske något obestämt ljud bara för att markera att de har märkt att historien tog slut vid den punkten, någon mindre finkänslig individ kanske tar sig för att säga: 'Jaha? Vad det allt?' och det enda som återstår för en själv är att vända blicken försynt mot marken och mumla, halvt för sig själv: 'Ja, jag tyckte det var läskigt i alla fall...'

Inte för att det någonsin har hänt mig eller så.