måndag 21 oktober 2013

Return of the Living Dead och zombies


Jag såg Return of the Living Dead i helgen, en film som ofta återfinns på listor över klassiska skräckkomedier. Det är en genre som jag gillar och den här filmen gjorde mig inte heller besviken. De bästa skräckkomedi bör i min mening vara både underhållande och skrämmande men de kan också gott och väl klara sig med att bara vara underhållande. En skräckkomedi som inte är rolig är däremot sällan särskilt lyckad. Misslyckas man med att skrämmas kan det ofta bara göra humorn desto dråpligare men misslyckad humor är sällan något annat än pinsam. Return of the Living Dead lyckas trevligt nog någorlunda väl med båda. Den är inte vare sig den allra roligaste eller den allra mest skrämmande skräckkomedi som jag har sett (de får jag ta och lista i något kommande inlägg) men den står sig helt klart väl ändå.

Historien handlar om ett par klantiga snubbar som jobbar på ett företag vars uppdrag är att förse andra företag och institutioner med medicinskt materiel av olika slag; kemikalier, dissektionsobjekt och så vidare. I källaren har de dessutom sparat några tunnor som militären skickade till dem av misstag (som man gör) vilka innehåller resterna från en verklig incident som enligt en av huvudpersonerna inspirerade filmen Night of the Living Dead. Det vill säga, i filmen Return of the Living Dead bygger filmen Night of the Living Dead på en verklig incident. (Är ni med?)

Jag misstänker att ni kan räkna ut vart det här leder. En av tunnorna går sönder, kemikalien sprids i omgivningen, företaget ligger oturligt nog granne med en kyrkogård och snart så bryter helvetet löst i form av zombies som springer omkring och ropar efter ”Braaaains!” (Den här filmen råkar också vara den första film där zombies är ute efter just hjärnor istället för vilka organ eller vävnader som helst, vilket är fallet i Romeros filmer.)

De zombies som förekommer i den här filmen skiljer sig från Romeros version på flera sätt. Dels så är de inte särkilt långsamma utan kutar omkring så fort deras förtvinande lemmar bär dem och ofta fortare än man skulle kunna tro om en kadaver som bara har några slamsiga senor kvar på benen (den som påstår att snabba zombies är ett modernt påfund har alltså inte så mycket belägg för det). Dels så räcker det inte att förstöra deras hjärnor för att oskadliggöra dem utan varje kroppsdel fortsätter kräla omkring för egen maskin så länge man inte bränner upp dem helt och hållet (”It worked in the movies!” beklagar en av huvudpersonerna när en ishacka i huvudet inte räcker för att ta kål på ett dissektionskadaver som springer omkring i lokalen). Dels så verkar zombierna dessutom vara rätt så intelligenta med undantag av en överväldigande besatthet av levande hjärnor. Detta är också något som de utnyttjar till god effekt. ”Send more paramedics,” väser en av zombierna i ambulansradion och snart nog så är två nya färska hjärnor serverade till de väntande levande döda.

Det är just detta som ger upphov till vad jag tycker är filmens otäckare ögonblick. Vid ett tillfälle tar tillfångatar några av huvudpersonerna en ruttnande torso (ja, det är precis vad det låter som) som de binder fast på ett bord och sedan passar på att fråga ut. Det framkommer att det mest skrämmande sannolikt är zombiernas eget öde, anledningen till att de är så besatta av att äta hjärnor är nämligen att det är det enda som lindrar smärtan av att vara död. ”I can feel myself rot,” säger det stackars kadavret som de har bundit fast på bordet. Brr...

Det är för den delen heller inget roligt öde som väntar de som blir förgiftade av den här kemikalien (vilket är källan till det hela) då de fortfarande är vid liv. Ett snabbt insjuknande och sedan den charmiga upplevelsen av hur organen upphör att fungera och likstelheten sprider sig genom kroppen innan hungern till slut tar makten över dem också.

Zombies är en typ av monster som aldrig verkar förlora sin popularitet i skräcksammanhang (eller överlag, för den delen). Vid det här laget har vi sett alla möjliga (och en hel del aningens mindre möjliga) varianter på zombieapokalypser. Varför är det så? Med risk att låta en aning högtravande så tror jag att det har att göra med vad zombies representerar i det mänskliga psyket. Jag läste någonstans (tyvärr minns jag inte var, men jag minns att det var en intressant text) att zombies kan tänkas representera döden och dödens oundviklighet, ungefär på samma sätt som vampyrer och varulvar kan tänkas representera människans mörkare mer bestialiska drifter. Jag tycker att det låter som en lockande tolkning och en som jag tror har en hel del belägg. En vampyr eller varulv är på något plan ändå en tänkande varelse som det kanske går att resonera med eller skrämma bort men det går inte att resonera med eller skrämma en zombie, på samma sätt som det inte går att resonera med eller skrämma döden.

Jag tror heller inte att det är någon slump att zombies ofta beror på någon typ av smitta eller virus, rädslan för sjukdomar och rädslan för döden ligger ändå ganska nära varandra. Båda kan också tänkas innefatta någon typ av nedbrytning eller sönderfall av den egna kroppen, vilket zombier också representerar med sin blotta uppenbarelse. En zombie är i sig en vandrande påminnelse om vad som väntar oss alla en vacker dag (ja det vill säga så vida vi inte blir kremerade eller balsamerade eller så, men ni vet vad jag menar).

Antagligen har det här att göra med att man så ofta väljer att gestalta zombies som en epidemi eller apokalyps. En eller ett par zombies är mer eller mindre bara ett hinder att övervinna men om hela civilisationen är på väg att kollapsa blir zombierna snarare ett ständigt överhängande hot. Man kan kanske fly och köpa sig ytterligare lite tid, men till vilken nytta? För eller senare kommer dem ikapp en, det är egentligen bara en tidsfråga. Precis som det är med döden...

Är man intresserad av att läsa mer om zombies rekommenderas de ypperliga bloggarna Swedish Zombie och Nej tack zombies som båda är trevlig och intressant läsning som granskar fenomenet zombies bra mycket noggrannare än jag har gjort här.

6 kommentarer:

  1. Bra inlägg (och tack för beröm)!

    Vi pratade om Return of the Living Dead i vår senaste Zomcast (som kommer upp i veckan). Håller med om att den faktiskt lyckas vara rolig och lite obehaglig samtidigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man tackar! Den zomcasten ser jag fram emot.

      Radera
    2. Nu finns den ute :)

      Radera
  2. Känns lustigt att någon har skräckkomedier som favoritgenre, själv avskyr jag dem! ;-)

    Nåväl, jag håller absolut med om att scenen med huvudet och torson som berättar om "The paiiin of beiiiing deeead" är bra. Det är filmens höjdpunkt tycker jag. Både läbbigt och sorgligt på ett sätt som för mig definierar det bästa av zombiegenren.
    Även om jag inte är överförtjust i just den här filmen så var det bra skrivet. Att du gillar den kan jag stå ut med, hähä.

    Och precis som Herman slickar jag i mig berömmet som en hungrig katt. Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tja, smaken är som hjärnloberna, delad. ;) Sedan är väl skräckkomedier inte min absoluta favoritgenre om man ska vara noga men helt klart en av favoriterna. Jag vet inte riktigt vad det är som gör genren så lockande för mig, får kanske skriva om det i något framtida inlägg.

      Roligt att du gillade inlägget, tackar! Och tack för ditt storsinta överseende med min undermåliga smak. ;)

      Radera
    2. Jag är luttrad. Herman du vet... ;-P

      Radera