Jag var nyligen på balett för första
gången i mitt liv, Svansjön på Kungliga Operan. Det var riktigt,
riktigt häftigt måste jag säga. Det inspirerade mig också att se
om en film som jag inte sett på mycket länge; Black Swan,
med Natalie Portman i huvudrollen och regisserad av Darren Aronofsky.
För att förstå handlingen i Black
Swan krävs det att man är bekant med handlingen i Svansjön
(hjälpsamt nog sammanfattad av en balett-instruktör under filmens
första minuter), vilken är som följer: En prinsessa blir förhäxad
av en ond trollkarl och förvandlad till en svan. Bara under natten
återfår hon sin mänskliga form. Hon träffar en prins och de blir
ohjälpligt kära, vilket är tur eftersom äkta kärlek är det enda
som kan bryta förbannelsen. Trollkarlen är dock inte så imponerad
av sakernas utveckling, så han skickar sin dotter att förföra
prinsen i svan-prinsessans skepnad. Prinsen faller för
lurendrejeriet och bryter sitt löfte till svandrottningen, vilket
dömer henne att förbli svan för alltid. Sedan finns det lite olika
varianter av slutet. I den version som jag såg i Stockholm är de
unga tus kärlek stark nog att bryta förbannelsen (vilket på sätt
och vis är rimligt eftersom trollkarlen trots allt fuskade). I Black
Swan utgår de dock från den version som slutar med att
svandrottningen, överväldigad av sorg, tar livet av sig.
En viktig detalj är att när den här
baletten framförs så är det samma dansare som dansar både rollen
som den vita svanen och den svarta svanen. Ballerinan spelar med
andra ord sin egen dubbelgångare och måste genom sin dans gestalta
två i grund och botten olika karaktärer med olika utstrålning,
vilket är ett centralt tema i Black Swan.
Åter till filmen då. Black Swan
handlar om den unga ballerinan Nina som får chansen att spela
svandrottningen i en produktion av Svansjön. Problemet är att hon
inte klarar av att dansa den svarta svanen lika bra som den vita.
Enligt hennes otroligt slemmige instruktör beror det på att hon
inte har tillräckligt mycket kontakt med sin mörka och impulsiva
sida (en sida som man anar att han har mer än ett
professionellt intresse av), samtidigt så har hon en dominerande mor
att tampas med och en ny ballerina som kanske eller kanske inte är
ute efter hennes roll (eller henne själv).
Hittills låter Black Swan
kanske inte som en skräckfilm men tro mig, det är den definitivt.
Underliga saker börjar ganska snart hända Nina. Bland annat börjar hon se skymtar av en kvinna som är så lik
henne att det skulle kunna vara hennes dubbelgångare. Om det inte
rentav är en dubbelgångare? Samtidigt som verkligheten mer och mer
börjar krackelera för henne börjar dessutom hennes kropp
förändras. Det börjar som ett utslag på ryggen och fortsätter
med... ja, ni får se filmen själva.
Mycket av skräcken i Black Swan är
visuell på olika sätt och mycket av den är dessutom imponerande
subtil. Det finns en scen precis i början av filmen där Nina tittar
in i hennes mors rum, vilket är fyllt av (ganska dåliga) målningar
av Nina. Obehagligt nog i sig men det förekommer dessutom ett kort
tillfälle precis innan scenen klipps där en av målningarna följer
kameran med blicken för ett ögonblick. Det är så omärkbart att
jag var tvungen att pausa min dvd och gå tillbaka för att vara
säker att jag verkligen såg det. Det finns också scener där Ninas
spegelbild inte riktigt beter sig som en spegelbild borde göra. De
scenerna blir väldigt effektiva just för att det inte överspelas
utan hålls på en ganska lågmäld nivå, vilket skapar upplevelsen
att man inte riktigt kan vara säker på att man verkligen såg vad
man just såg. Eller kanske snarare, att Nina verkligen såg vad hon
just såg.
Förutom detta förekommer dessutom
stunder av (mar-)drömlik stämning à la David Lynch och Body Horror
à la David Cronenberg. Det har sagts om den att den också hämtar
väldigt mycket inspiration från Giallo, säkert mycket möjligt men
jag är inte tillräckligt insatt i Giallo för att själv se det.
Det här är inte en film som är otäck
på det sättet att man blir mörkrädd av den i första hand.
Snarare skapar den en djupt obehaglig och krypande stämning som
stegras allt högre filmen igenom. Jag satt med gåshud (jaja, jag
vet) stora delar av filmen och det fanns åtskilliga scener som
omväxlande gav mig kalla kårar längs ryggraden och fick mig att
rygga tillbaka av ren sympatismärta.
Det är väl kanske inte en helt
perfekt film men den är definitivt mycket, mycket bra. Det är
heller inte alls nödvändigt att känna till särskilt mycket om
balett eller att ha sett Svansjön framföras för att få fullt utbyte
av filmen. Det är lite roligt att känna igen olika passager från
baletten och det ger en bättre förståelse av vad dansarna håller på med, men i slutändan så handlar filmen trots allt
inte om balett i första hand. Det är också värt att tillägga att
Natalie Portmans rollprestation är sanslöst bra och bär mycket av
filmen. Utan hennes skådespeleri hade filmen inte alls lyckats bita
sig fast på det sättet som den gör.
Som du skriver, mer obehaglig än ren skräck på ett sätt som gör att jag för min del nog skulle tveka att kalla Black Swan för en skräckfilm. Men det beror kanske också på att jag fastnade för lite andra element i själva berättelsen, de som handlar om prestationsångest och makt.
SvaraRaderaMen spaningen om likheterna med Lynch är skarp, det hade jag inte en tanke på själv. Kopplingen till Cronenburg blev däremot mer uppenbar i min egen tittning.
https://bilderord.wordpress.com/2014/12/13/black-swan-2010/