Masters (?) of the Macabre

Jag har verkligen inte varit något vidare på att uppdatera den här bloggen den senaste tiden. Jag hade en gång en ambition att skriva ett nytt inlägg varannan vecka. Jag har inte räknat efter hur länge det höll i sig men det var väl oundvikligt att det inte skulle hålla hur länge som helst. Bot och bättring, således. Jag har också insett att det var ett tag sedan jag skrev något om litteratur, så här kommer ett inlägg om det.

Jag släntrade ner till biblioteket någon gång under december för att se om där fanns någon enstaka intressant bok. Som vanligt slutade det med att jag inte fick med mig bara någon enstaka utan sex enstaka böcker, bland annat en enorm antologi med noveller om hemsökta hus som jag ser fram emot att sätta tänderna i vid tillfälle. En annan trevlig antologi jag fick tag på var en ganska tunn svart (såklart) bok med titeln Masters of the Macabre, som innehöll skräcknoveller av diverse klassiska författare.

Den inledde med The Adventure of the German Student av Washinton Irving, en klassisk historia. Jag kan så gott som garantera att även om ni inte har läst just precis den här historien så har ni läst eller hört någon liknande. Det är en mycket kort historia som handlar om en melankolisk tysk student i Paris mitt under skräckväldet, vilket gör honom om möjligt ännu mer melankolisk. Han träffar en kväll på en vacker kvinna som han bjuder hem till sitt rum och snart nog bedyrar sin eviga kärlek till (som man gör). Kvinnan verkar inte helt oemottaglig för evig kärlek och de somnar in i varandras armar. När han vaknar är dock kvinnan död. Folk som tillkallas för att hjälpa till känner igen kvinnan och berättar att hon giljotinerades föregående dag. När de lossar på ett band runt hennes hals ramlar hennes huvud av. (Flämt!)

Att avsluta en historia med att avslöja att någon i själva verket var död hela tiden har vid det här laget börjat kännas lite gammalt. Det finns väl knappast någon som aldrig har hört någon variant av den där gamla historien om en bilförare (eller man i roddbåt eller vad det nu kan vara) som plockar upp en liftare. Liftaren försvinner spårlöst under resan och senare får de höra att liftaren i själva verket dog för länge sedan. Även om jag aldrig läst historien tidigare (vilket jag har) hade jag nog anat vart det barkade. Med det sagt så är det alltjämt en bra historia som trots att avslöjandet inte känns särskilt chockerande målar upp en mycket suggestiv miljö och stämning, i synnerhet när studenten passerar giljotinen på torget en mörk natt.

Efter den följde en historia av Hector Hugh Munro (under pseudonymen Saki) kallad The Cobweb. Den handlar om en ung kvinna som flyttar upp med sin man till en gård som mannen nyligen har ärvt i syfte att sätta bo där. Kvinnan drömmer om att rusta upp köket och gården överlag men finner att den gamla hushållerskan (som föredrar att göra saker på sitt eget sätt) står i vägen för hennes planer och idéer. En dag påstår den gamla hushållerskan melankoliskt att döden är på väg, kvinnan tror att hon menar sig själv men i själva verket så är det kvinnans egen käre man som dör, i en olyckshändelse under dagen.

Jag har egentligen inte så mycket att säga om den här historien. Den var inte så intressant, inte så spännande och framförallt inte något vidare läskig. Särskilt ”makaber” var den sannerligen inte.

Den tredje historien hette The Signal Man och är skriven av en riktig kändis, Charles Dickens. Även den här historien handlar om föraningar, men i det här fallet i form av mystiska gestalter som uppenbarar sig för en man som jobbar i ett ställverk vid en järnvägstunnel. Historiens berättare är en man som besöker ställverksarbetaren och i sin tur får höra hans berättelser om hur de här uppenbarelserna alltid följs av dödliga olyckor. Det här gör ställverksarbetaren mycket brydd och olycklig, han skulle så gärna vilja förhindra olyckorna på något sätt men han vet att han inte kan det. Dels vet han inte säkert var, hur eller när de inträffar och dels kan han inte ge någon vettig förklaring utifall han skulle få för sig att skicka ut en varning.

Den här historien tyckte jag mycket bättre om och den var antagligen min favorit i boken. Den är visserligen inte heller så hemskt läskig men den lyckas å andra sidan få både miljön och karaktärerna att kännas levande. Skildringen av ensligheten och mystiken är utmärkt och den gav också en väldigt bra skildring av ställverksarbetarens ångest över sin maktlöshet inför olyckorna. Mycket läsvärd.

Efter den kom en historia av Edgar Allan Poe. Det var väl säkert något av en självklarhet att ta med någon historia av honom kan jag tänka, men varför de valde just The Facts in the Case of M. Valdemar kan jag inte riktigt förstå. Historien handlar om en man som har fått för sig att undersöka om hypnos kan fördröja döden (en något underlig idé, men visst) och som har fått ett frivilligt försöksobjekt i denne herr Valdemar, som tursamt (?) nog råkar vara dödssjuk i en av de här praktiska sjukdomarna där man kan avgöra så gott som exakt när man ska till att dö. Så, sagt och gjort, precis när Valdemar håller på att löpa linan ut hypnotiseras han, och mycket riktigt hamnar han i någon slags o-dött tillstånd som han ligger i under sju månader tills dess att de väcker honom och hans kropp hastigt och lustigt ruttnar bort inför deras ögon.

Som ni kanske har anat så är jag ingen större fan av den här berättelsen. Den är inte på något sätt dåligt skriven och den har några enstaka otäcka ögonblick, som beskrivningen av herr Valdemar när ”döden” inträder, det är mest det att Poe har skrivit så många mycket bättre historier. Varför inte ha med The Black Cat, The Tell-Tale Heart eller The Cask of Amontillado istället? Eller, om man nu vill ha en historia som kanske inte alla redan har läst, någon av mina egna favoriter William Wilson eller MS. Found in a Bottle? Ok, nog med litterära snobberier från mig nu och över till nästa historia.

Efter Poe följde The Hand av Guy de Maupassant. Den här historien tyckte jag var riktigt intressant, inte just på grund av själva historien utan på mest på grund av en liten knorr på slutet. Det hela inleds med en ramberättelse, vilken är viktig i sammanhanget, där en domare sitter på en middag och berättar för några åhörare om ett egendomligt fall som han var med om en gång. Det hela utspelade sig på Korsika, när en engelsman flyttade in i den lilla by som han tjänstgjorde i. Då han hälsade på hos och pratade med engelsmannen visade det sig att engelsmannen var en erfaren jägare som hade rest världen runt och skjutit diverse olika exotiska djur. Den största utmaningen hade dock varit en man, som engelsmannen sköt i Amerika. Han sparade mannens hand som trofé och höll den fastkedjad i väggen. Ni kan nog ana vad som kommer. Engelsmannen blev mer och mer paranoid, hördes gräla till synes med tomma luften i sitt hem och tog sig till och med för att piska handen i vilt raseri. Sedan hittas han död en dag, strypt i sin säng och med ett avbitet, halvt mumifierat finger i munnen. Handen är naturligtvis försvunnen.

Inte en helt komplicerad historia och inte så svårt att räkna ut vad som skulle hända. I samma stund som jag läste att engelsmannen hade handen fastkedjad i väggen insåg jag att det skulle sluta med att handen rymde och tog ut sin gruvliga hämnd. Det är bara det att avslutet på ramberättelsen ställer det hela en smula på ända. Domaren berättar nämligen att han själv snarare tror att handens ägare inte alls var död och att han kom tillbaka, dödade engelsmannen och själv tog tillbaka handen. Och... ja. När man tänker på saken är det faktiskt ett väldigt mycket rimligare händelseförlopp. Det är bara det att om man har läst skräck- och spökhistorier så vet man ju redan hur det brukar gå till, man vet att handen kommer att rymma iväg på egen hand för det är vad avhuggna händer gör i skräckhistorier. I synnerhet om de är fastkedjade. Det blir en snygg liten tvist som ytterligare förstärks av att domarens åhörare inte gärna vill tro på domarens version. De föredrar att tro på en historia med spökhänder än en visserligen märklig men trots allt högst rimlig version. Precis som vi läsare!

Nästa historia var The Body Snatcher, skriven av Robert Louis Stevenson. Den här berättelsen handlar om ett par läkarstudenter som assisterar en välkänd obducent med att ta emot kroppar för obduktion. Ganska snart står det klart för dessa två unga män att kropparna inte sällan kommer från antingen gravplundring eller mord, men pengar i fickan och framgång i karriären förblindar dem för detta. Det går till och med så långt att en av dem röjer undan en personlig rival och sedan lämnar kroppen att bli obducerad för att dölja brottet. Det hela verkar gå fint, men en natt då de själva har plundrat en lantkyrkogård på en nyligen begravd kvinna och är på väg därifrån i en kärra... är det plötsligt den mördade mannens kropp i kärran istället! (Flämt, igen!)

Den här historien lämnar mig lite kluven. Den är bra skriven med en intressant historia och bra karaktärer (vilket väl är det minsta man kan vänta sig av författaren som skrev klassikern The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde) men slutet lämnar mig så gott som helt oberörd. Den är spännande läsning så länge det handlar om två män som sakta men säkert låter sig själva bli neddragna i värre och värre moraliska kompromisser, en psykologisk historia om att sudda ut gränserna mellan rätt och fel. Hemsökelsen på slutet är inte särskilt skrämmande (kanske är jag bara luttrad men ett lik som byter utseende imponerar inte så särdeles på mig) och den verkar dessutom både påklistrad och en smula knasig.

På tal om knasig... Nästa novell i samlingen var A Ghost Story, skriven av Mark Twain. Den är mycket kort och handlar om en man som blir hemsökt av ett spöke i sin boning. Sedan får han syn på spöket, vilket visar sig vara spöket av The Cardiff Giant. Spöket sitter sedan sönder flera av berättarens möbler och blir sedan mycket pinsamt berörd när det visar sig att han i själva verket har hemsökt en gipskopia av sin kropp istället för den faktiska kroppen, varpå spöket ger sig av.

Öhm... ja. Det här är alltså inte direkt en spökhistoria så mycket som en skämtsam parodi på spökhistorier. Den kräver nog också lite bakgrund. The Cardiff Giant var en ”förstenad man” som hittades i Cardiff, New York och sedan ställdes ut för allmänhetens beskådning. P. T. Barnum gjorde sedan en gipskopia av ”jätten” som han visade på egen hand och kammade in pengar för. (Som lite kuriosa så är ursprunget av frasen ”There's a sucker born every minute” ett citat från en man vid namn David Hannum, som syftade på alla som betalade pengar för att se Barnums ”jätte”.) Skämtet i historien är att spöket kräver sin kropp begravd igen, trots att han själv har förväxlat den med en gipskopia. Komiken dämpas dock en smula av det faktum att ”originalet” också i själva verket var ett lurendrejeri, vilket borde göra det svårt för The Cardiff Giant att spöka överhuvudtaget. Lite lustig är historien ändå, men den passar inte riktigt in bland de andra historierna.

Nästa novell var skriven av ingen mindre än Bram Stoker, som gav oss Dracula, och heter också Dracula's Guest. Den handlar om en man som reser mot Transylvanien under walpurgisnacht. En dålig idé, det inser man ju, och det inser också hans kusk, som vägrar köra vår namnlösa huvudperson genom en by som ska ha befolkats av... ja, det vågar han inte ens säga (men av titeln att döma kan man väl gissa vampyrer). Huvudpersonen fnyser att en engelsman bryr sig minsann inte om sådana fånigheter och sätter av till fots istället. Han kommer till ruinerna av byn, där han hittar ett mausoleum i vilket det ligger en blek men annars egendomligt välbevarad kvinna. Innan kvinnan (som så uppenbart är en vampyr att det nästan blir lite fånigt) hinner hoppa upp och göra vampyriska saker slår dock blixten ner i den stora metallpinne som någon av någon anledning har planterat rakt i mausoleet och bränner upp vampyren. Engelsmannen räddas sedan av en stor varg och ett gäng soldater som kommer dit, utsänd av Dracula visar det sig sen när vår huvudperson når civilisationen igen. Kan det betyda att det var Dracula själv som var den hjälpsamma vargen? (Ja, det är klart att det gör...)

Jag var inte särskilt imponerad av den här historien heller. Det påstås att den ursprungligen var tänkt som en del av romanen Dracula. Det kan jag mycket väl kan tänka mig, för utan romanens kontext (eller om man, som de flesta av oss nuförtiden, vet vem Dracula är ändå) är den ganska obegriplig. Det förklaras aldrig vem Dracula är, varför huvudpersonen är på väg dit eller varför vi borde misstänka att vargen och Dracula är samma person. Inte ens om man förklarade den biten blir det något vidare klarare varför det låg en vampyr precis under en åskledare. Kanske missade jag något men jag tyckte nog att novellen var något av ett antiklimax.

Nästa novell hette The Withered Arm, skriven av Thomas Hardy. En ung kvinna har nyligen gift sig med en rik man i trakten. Mannen har dock redan en illegitim son med en lokal mjölkpiga, som till en början inte har något vidare till övers för den unga och vackra hustrun. Under en natt drömmer mjölkpigan att hustrun sitter på hennes säng, varpå hon greppar tag i den yngre kvinnans arm och kastar henne ifrån sig. Det visar sig sedan att den unga hustrun i själva verket är en riktigt trevlig ung kvinna och de två blir vänner. Dock så börjar hustruns arm att vittra och förvridas med tiden och det verkar som om mjölkpigan utan att hon ha vetat vad hon gjorde har förhäxat henne. De går tillsammans till en lokal trollkarl som låter den unga hustrun se källan till hennes olycka i ett glas med vatten och äggvita (för varför inte). Hon berättar inte vad hon ser men deras vänskap tar slut och mjölkpigan känner väl av lite dåliga vibbar och flyttar från trakten. En tid senare får den unga hustrun rådet av samma trollkarl att hon kan bota sig genom att röra vid en hängd mans hals med armen. Sagt och gjort, hon tar sig till det lokala fängelset då de nyligen hängt en yngling för att tafsa lite på honom. Tror ni inte att det hängda ynglingen visar sig vara mjölkpigans och hennes äldre mans son? Hon svimmar av chocken och dör knall och fall.

Ännu en historia som inte lyckas imponera. Idén med en person som omedvetet och mot sin vilja råkar förhäxa en person som inte alls förtjänar det är intressant men utforskas inte särskilt ingående. Ironiskt, eftersom novellen samtidigt lyckas vara lite onödigt lång. Avslöjandet på slutet är heller inte så imponerande och man blir tvungen att sluta sig till att den unga hustrun måste ha haft väldigt klena nerver om hon går och dör av en sådan sak.

Den sista historien var en spökhistoria av Henry James som hette The Ghostly Rental. Den handlar om en gammal man som var såpass elak mot sin dotter att han drev henne i döden. Dottern spökar i ett gammalt hus som hon ”hyr” av den gamle mannen, som på så sätt förtjänar sitt uppehälle. Det visar sig sedermera att dottern i själva verket har fejkat sin egen död för att komma undan sin far. När fadern själv dör antyds det att det kanske förekommer lite spökerier i alla fall...

Jag är rädd att jag börjar låta som en trasig grammofonskiva, men jag tyckte inte något vidare om den här novellen heller. Ännu en intressant idé, att det man trodde var ett spöke slutar med att vara den som hemsöks, men utförandet lämnar en del att önska. Novellen lyckas skapa en bra stämning men upprepar sig alldeles för mycket och drar ut allt för mycket på berättandet.

Allt som allt kan jag inte rekommendera den här antologin. Läs The Signal Man, för den är bra, och nöj er med det, det är mitt förslag. Nästa gång ska jag skriva om något bättre och förhoppningsvis intressantare istället.