tisdag 29 november 2016

Måste skräck skrämmas?

En god vän berättade nyligen att han precis sett The Babadook. Han tyckte mycket om den (vilket är bra, annars hade jag kanske varit tvungen att säga upp bekantskapen) men fällde också det något kryptiska omdömet att den inte riktigt kom till sin rätt om man ser den som primärt skräck. Jag krävde naturligtvis omedelbart en förklaring. Enligt honom så tyckte han att den som film var fantastisk, men om huvudsyftet var att skrämmas så nådde den inte riktigt fram. Han tyckte snarare att den funkade bäst som allegori över sorgebearbetning och förtjänade egentligen ett bättre öde än att genrebestämmas. Efter lite diskussion så kom vi fram till att en riktigt bra film alltid transcenderar genre, men att just skräck (och även till exempel komedi) ofta ses i syften som är smalare än att se bra film.

Det var en intressant diskussion och den fick mig att fundera lite över genrebegreppet och vad det innebär för just skräckgenren. Å ena sidan så finns ju den gamla fördomen att skräck mestadels är skräpkultur, men den tycker jag att vi sakta men säkert har börjat ta oss ur vid det här laget. Å andra sidan, om man anser att huvudsyftet med skräck är att skrämmas så blir det ju också ganska torftigt. Men vem har sagt att syftet med skräck i första hand är att skrämmas?

Jo, det har jag gjort. I det andra inlägget som jag skrev i den här bloggen. Hum...

Nu när jag ser tillbaka på det dryga tre år senare så inser jag att den definitionen blir lite problematisk. Dels för att en bra skräckfilm i min mening inte kan vara skrämmande utan att först vara en bra film. Om man inte fastnar för karaktärerna, historien, estetiken och så vidare är det svårt att bli skrämd. För att bli rädd måste man ju dels köpa vad som händer och dels bry sig, annars funkar det inte. Dessutom så innebär ju en sådan definition att man skalar bort all hänsyn till skådespel, manus, klippning och så vidare varje gång man ska betygsätta skräck som skräck. Vilket verkar fruktansvärt orättvist.

Ett annat problem som genast uppstår är att det i så fall skulle finnas väldigt lite bra skräck överhuvudtaget. Det är nämligen ganska lite skräck som jag ser (eller läser för den delen, hela den här diskussionen gäller lika mycket för litteratur) som faktiskt skrämmer mig och jag tror inte att jag är ensam i det. Jag menar då skräck som verkligen skrämmer mig så att jag antingen sitter på kanten av biofåtöljen eller ligger och lyssnar efter ljud när jag ska gå och lägga mig (eller bådadera). De flesta filmer jag ser har en eller kanske två scener som är lite mysigt spooky men lämnar i övrigt inget bestående intryck. Men det betyder inte att jag tycker att de är misslyckade för det. Även om jag förstås alltid söker efter den där kicken som man får när man blir lagom uppskrämd så är det inte ett misslyckande om den uteblir.

För att nämna ett exempel så såg jag nyligen filmen It Follows, en riktigt bra och med rätta kritikerrosad skräckfilm. Välspelad, välregisserad och med intressant manus. Den hade en och annan lagom rysningsframkallande scen, men jag kan inte påstå att den skrämde mig så särskilt mycket. Ändå tyckte jag väldigt mycket om den. Dessutom, och det här är viktigt i sammanhanget, så tyckte jag väldigt mycket om den som just skräckfilm. Hade man skalat bort de element som gjorde den till skräck, som den krypande stämningen, hotfullheten, karaktärernas relativa utsatthet och så vidare, då hade jag nog inte alls tyckt att den var lika sevärd.

Så vad är det då i skräck som lockar om det inte är själva skräcken i sig? Med risk att öka pretentionerna med minst tolv poäng så tänker jag citera Lovecraft här...

"The true function of phantasy is to give the imagination a ground for limitless expansion, and to satisfy aesthetically the sincere and burning curiosity and sense of awe which a sensitive minority of mankind feel toward the alluring and provocative abysses of unplumbed space and unguessed entity which press in upon the known world from unknown infinities and in unknown relationships of time, space, matter, force, dimensionality, and consciousness."

-H. P.  Lovecraft

Ja ni ser ju själva. "Alluring and provocative abysses of unplumbed space?" Jösses. "A sensitive minority?" Snacka om elitistiskt. Och för den delen, vilken vettig människa stavar det "phantasy" egentligen?

Ändå så tycker jag att den gamla stöten sätter fingret på något intressant just i uttrycket "a sense of awe." Det är något som jag tycker att jag känner igen. Känslan att det finns något större där ute, något okänt och farligt som lurar i skuggorna, oavsett om det gäller någonting utanför människan eller inom henne. Varför kan då inte annan typ av fantastik som fantasy och science fiction skapa samma upplevelse? För min egen del så beror det nog på att den typen av fiktion saknar "bettet" som skräck har, oavsett om den skrämmer på djupet eller ej. Det finns något närmare, mer angeläget och mer känslomässigt stimulerande i skräck. Annan fantastik stimulerar huvudsakligen intellektuellt, men skräck berör av någon anledning på ett djupare plan.

Men i slutändan vet jag egentligen inte om jag kan uttrycka det bättre än hur de brukar beskriva det i den eminenta skräckpodden Vargtimmen. Att man "får feeling."

1 kommentar: