Jag gillar John Ajvide Lindqvist.
Vilken svensk skräck-fantast gör inte det? Låt den rätte komma
in räknar jag inte bara som en av de bästa svenska
skräckromanerna någonsin utan som en av de bästa svenska romanerna
punkt. Pappersväggar är en fantastisk novellsamling, om än
lite ojämn, och jag tillhör också den (som jag upplever det)
minoritet som verkligen tyckte om Människohamn. Jag fastnade
visserligen inte riktigt lika mycket för Hanteringen av odöda,
men jag uppskattade ändå de färgstarka karaktärerna och den
nyskapande tolkningen av en klassisk premiss. Dessutom innehöll den
en klockren imitation av Göran Perssons röst i textformat som
åtminstone jag tyckte var hysteriskt lustig.
Efter dessa böcker börjar dock vad
jag från och med nu enväldigt har bestämt ska kallas den ”nya
eran” i Ajvide Lindqvists författarskap, vilken inleddes med Lilla
stjärna. Jag minns att jag tyckte att den boken var någorlunda
intressant när jag läste den, men nu kan jag inte riktigt minnas
varför. I slutändan lämnade den inget bestående intryck. Ja det
vill säga, utöver en scen där en äldre man torteras till döds av
en grupp skolflickor, men det är mest för att just den scenen var
obehaglig på ett helt annat sätt än man hade kunnat vänta sig att
den skulle vara obehaglig. Sedan kom Himmelstrand, som jag
skrev om här i bloggen för knappa två år sedan. För latmaskar
som inte orkar gå tillbaka och läsa gamla inlägg kan jag
sammanfatta mina intryck av den boken som följer: Lovande premiss
som aldrig levererar och intressanta karaktärer som aldrig kommer
någon vart. Alldeles för många lösa trådar lämnades hängande
och det enda jag kan säga säkert om slutet är att saker hände. I
alla fall så tror jag att saker hände, det var en ganska
förvirrande bok.
Nu har jag då till slut tagit mig an
Rörelsen - Den andra platsen, som utgör både en uppföljare
och en slags prequel till Himmelstrand. Kopplingen är dock
ganska lös och den förra har mycket lite att göra med karaktärerna
eller historien i den senare. Det egendomliga gröna fältet från
Himmelstrand är dock tillbaka, även om det fyller ett till
synes helt annat syfte i den här berättelsen.
Precis som i Himmelstrand så
gillar jag verkligen upplägget i boken. Historien börjar med att
den aspirerande trollkarlen John, en ung man med både ambitioner och
bagage, flyttar in i ett litet gårdshus någonstans i Stockholm.
Ganska snart upptäcker han att något underligt håller på att
hända i duschrummet som är anslutet till kvarterets tvättstuga,
där en svart vätska som är något mer än en vätska börjar
tränga fram ur betongen. Den verkar utgöra någon slags närvaro
som påverkar John på ett odefinierbart sätt och lockar fram
skrämmande minnesbilder från hans förflutna. Det blir snart
tydligt att grannarna i huset har har egna planer för tvättstugan.
Exakt vad för slags planer det handlar om är oklart men det är
uppenbart att det på ett eller annat sätt innefattar blod.
John i historien är ingen annan än
författarjaget själv och boken är också skriven i form av en
självbiografi. För den som känner till något om Ajvide Lindqvists
förflutna, till exempel genom hans sommarprat, så är det tydligt
att mycket i historien också är taget direkt ut Ajvide Lindqvists
liv. Själv kan jag inte avgöra exakt hur mycket, men det är nästan
roligare så. Sättet som dikt och verklighet flyter samman ger
historien en prägel av autenticitet som jag uppskattar.
Det är ett spännande mysterium som
läggs fram, med många fantasieggande trådar som dinglas framför
läsarnas ögon och bara ber om att nystas upp. En av mina
favoritkaraktärer i hela boken är en oidentifierad man som helt
plötsligt ringer upp John i hans lilla gårdshus och frågar om
Sigge har kommit. Flera minst lika egendomliga samtal följer, i
vilka mannen konstant lyckas undvika att besvara några av Johns
många frågor. Vem är Sigge? Vem är mannen som ringer? Vad är
hans koppling till det mystiska fenomenet i tvättstugan? Jag vet
inte, men jag blir väldigt nyfiken att få reda på det!
Precis som Himmelstrand så
lever tyvärr inte heller den här boken upp till den starka
öppningen. Ironiskt nog så har Rörelsen på samma gång
både samma och motsatt problem som Himmelstrand. Båda
böckerna tappar tempo framåt mittpartiet men i Himmelstrand
så beror det framförallt på att fler och fler saker börjar hända
till synes utan vare sig sammanhang eller syfte medan det i Rörelsen
snarare är färre och färre saker som händer samtidigt som
mystiken hela tiden avtar. Allt eftersom flyttas fokus i historien
till John och grannarnas relation till både fenomenet i tvättstugan
och till varandra, vilket har som konsekvens att mysteriet
avmystifieras även om det inte direkt förklaras.
Det är tydligt att Rörelsen
fokuserar på mörkret inom människor snarare än mörkret utanför.
Det är naturligtvis inget fel med det, problemet är att när man
flyttar fokus från något utom-mänskligt till något inom-mänskligt
så riskerar det inom-mänskliga att framstå som väldigt banalt i
jämförelse. Så även i detta fall. Att börja i den grå vardagen
och steg för steg kliva längre och längre ut i det övernaturliga
är en effektiv och beprövad metod som använder kontrasten mellan
det verkliga och det overkliga för att få det senare att framstå
som samtidigt både mer skrämmande och mer trovärdigt. Att sedan
kliva tillbaka mot den grå vardagen igen får på sin höjd vardagen
att framstå som ännu lite gråare än tidigare. Det är kanske en
smaksak, men när jag väl har fått läsa om mystiska klägg med
kraften att transportera en till parallella världar i utbyte mot
blodsoffer har jag rätt svårt att istället engagera mig i en äldre
dams emotionella relation till sina barnbarn. Det ena behöver
naturligtvis inte utesluta det andra, men det är ju precis det som
är problemet med boken. Den förväntar sig att jag ska intressera
mig för karaktärerna och deras relationer istället för
mysteriet i tvättstugan.
Det hade kanske funkat om karaktärerna
hade varit lite intressantare att läsa om. Karaktärsporträtt
brukar ju också vara Ajvide Lindqvists forte, men i det här fallet
så är tyvärr alla karaktärer utom John själv väldigt ytligt
framställda. Det är visserligen John som är huvudpersonen i den
här historien, men även han blir mindre och mindre intressant ju
längre hans resa in i sitt eget mörker fortskrider. I början utgör
han en sympatisk berättarröst som jag verkligen fastnade för, men
allt eftersom rör han sig mer och mer mot någon slags självömkande
tonårsfilosofi som både är riktigt irriterande och som jag
dessutom har läst väldigt många gånger förut. Om en författare
vill säga något om människans existentiella isolering så är jag
helt med på det, tro mig, men då vill jag att historien som
berättas ska skapa de upplevelserna hos mig, inte att ett beskäftigt
berättarjag rent upp och ner förklarar för mig hur världen och
människan är beskaffad.
Slutet förtjänar också att
uppmärksammas lite särskilt. Av hänsyn till er som är
intresserade av att läsa boken tänker jag inte beskriva vad som
händer, men jag kan avslöja så mycket som att jag själv upplevde
det som både otroligt löjligt och ett antiklimax på en och samma
gång. Slutet i Himmelstrand var visserligen obegripligt men
det gjorde en åtminstone lite nyfiken.
Nu har jag dömt ut den här boken rätt
hårt. Det är antagligen värt att påpeka att, precis som
Himmelstrand, så är det inte en direkt dålig bok. Den
gjorde mig bara väldigt besviken. Jag vet att Ajvide Lindqvist kan
skriva intressantare böcker än så här. Jag vill inte säga
bättre, för hantverket är det inget fel på, men intressantare.
Säkert finns det folk som tycker att den här boken är den perfekta
syntes av blod, diskbänksrealism och existentiellt filosoferande som
de alltid har väntat på. Jag är dock inte en av dem.
Upplägget till den här boken påminner om incident jag var med om i Ryssland, då jag gick in på toan och upptäckte att en svart vätska läckte ut från under handfatet. Den luktade inte nåt särskilt, men jag tittade inte närmare för att kunna bestämma vad det var. Några andra dök upp, och vi stod ett tag och såg på den växande svarta pölen och väntade på att någon skulle göra nåt. Sedan bestämde jag mig att det var inte mitt problem och gick därifrån.
SvaraRaderaDet var nog tur att ingen av er råkade blöda på det, då vet man inte hur det hade gått...
RaderaJag har aldrig läst nån skräck, men jag kikar ibland på böcker av Ajvide Lindqvist och känner mig lite lockad. Vilken tycker du jag ska läsa om jag vill prova nån bra?
SvaraRaderaLåt den rätte komma in, utan tvekan! Ajvide Lindqvists första och bästa bok, även folk som inte nödvändigtvis är intresserade av skräck brukar kunna tycka att den är bra. Gillar du den och blir intresserad av att läsa mer så kan jag rekommendera att fortsätta med Pappersväggar, en novellsamling som visserligen är lite ojämn (som novellsamlingar brukar vara) men som har vissa riktiga guldkorn.
Radera