lördag 10 augusti 2013

Paranormal Activity, The Blair Witch Project och found footage


Jag såg nyligen filmen Paranormal Activity. Lite sent kan tyckas, den kom ändå ut för nästan sex år sedan och har hunnit få inte en, inte två utan tre uppföljare. Dessutom fick den rätt snabbt rykte om att vara en av de mest skrämmande filmerna någonsin. Det sägs att folk blev så rädda att de flydde från biosalongerna, precis vad som sades om The Exorcist när den var ny. Verkar som obligatoriskt material om man gillar skräckfilm kan tyckas.

Ja, jo... Det är det nog. Faktum är att den främsta anledningen till att jag drog mig så länge för att se filmen nog var att jag inte riktigt vågade. Inte just för att den hade rykte om sig att vara så fruktansvärt otäck utan för att den hade rykte om att vara fruktansvärt otäck och dessutom handlade om spöken. Spöken är nämligen en av de saker som har allra störst potential att verkligen skrämma upp mig och sabba min nattsömn. Dörrar som öppnas av sig själva, mystiska steg, upplevelsen att det finns någon annan där i rummet som man inte ser men som kommer att närma sig så fort man släcker lampan... ja, ni vet. Jag tycker naturligtvis om att bli skrämd, annars skulle jag inte se skräckfilm, men jag tycker inte om det mycket.

Samtidigt så gillar jag verkligen filmer med spöken. Dels just därför att det skrämmer mig så (ah, de delikata paradoxerna som skräckgenren för med sig) och dels därför att jag uppskattar när filmer skapar stämning och skrämsel genom att använda enkla medel på skickliga sätt istället för att förlita sig på avancerade digitala effekter eller blod och slafs, vilket ofta (långt ifrån alltid men ofta) är fallet med filmer om spöken. Alltså tog jag mig hårt i kragen och talade strängt med mig själv en kväll och satte mig sedan för att se filmen.

Innan jag fortsätter bör jag nog klargöra en sak, bara så att det inte blir någon tvekan om saken: Jag gillade Paranormal Activity. Den var bra gjord, det var en intressant historia och den lyckades skrämma mig tillräckligt för att jag skulle ligga och smålyssna efter knarr och dunsar när det var dags att gå och lägga mig. Den åstadkom med andra ord allt som man förväntar sig av en bra skräckfilm.

Men med det klargjort så måste jag säga att den inte var vare sig riktigt så bra eller riktigt så läskig som den hade kunnat vara. Jag har också lite tankar om varför.

För den som inte vet det så är Paranormal Activity en film som bygger på idén om 'found footage', vilket innebär att filmen är upplagd som om den var filmad direkt ur verkligheten. Själva kameran och inspelningen är alltså en del av handlingen. Paranormal Activity handlar om ett ungt par som nyligen har flyttat in i ett hus tillsammans. Allt är dock inte frid och fröjd då de unga tu nattetid hemsöks av någon eller något. Spökerierna tycks kretsa kring den unga kvinnan (Katie) och det kommer fram att de har följt henne ända sedan unga år. Hennes fästman (Micah) skaffar i och med detta in en dyr videokamera för att dokumentera spökerierna och det är dessa dokument som vi enligt vad filmen gör gällande tittar på.

Ett av problemen med Paranormal Activity ligger just i formatet. För att en skräckfilm ska fungera krävs det, precis som med de flesta slags filmer, ett visst mått av inlevelse. Det krävs att man på något plan accepterar vad som händer på skärmen eller bioduken och tar det på allvar, i alla fall tillräckligt för att man ska kunna leva sig in i det (annars blir man inte skrämd och ja, se mitt förra inlägg). Man skulle kunna tro att filmer som bygger på found footage har ett försprång på det området men i min uppfattning är det snarare tvärtom. Eftersom hela idén är att det ska se ut som att det är taget direkt ur verkligheten blir kraven desto större och allt som stör illusionen desto mer störande. Det är där som Paranormal Activity, i alla fall för mig, haltar en smula. Jag köper de två huvudpersonerna och deras relation, både de själva och deras interaktioner känns väldigt trovärdiga. Problemet är snarare att det ibland är en aning svårt att motivera varför kameran är där. Varför skulle Micah filma så många av deras konversationer och, ännu mindre sannolikt, deras gräl? Nog för att det framkommer att han är väldigt förtjust i kameran och att han gärna vill dokumentera så mycket som möjligt av deras upplevelser, men den motiveringen räcker inte riktigt ändå fram.

Här skulle jag vilja jämföra filmen med en annan något äldre film som också bygger på found footage, The Blair Witch Project. I den här filmen är upplägget att tre ungdomar (Heather, Mike och Josh) har gett sig ut i skogen för att spela in en dokumentär om 'Blair-häxan' och vad vi tittar på är deras upphittade filmrullar sedan ungdomarna själva har försvunnit. Själva dokumentärupplägget i Blair Witch Project hjälper till att komma runt problemet då det i det fallet finns en mer trovärdig motivation att filma så mycket som man kommer åt då man väl är ute och klafsar runt i skogen. Blair Witch Project är också mer korthuggen och avskalad i sitt historieberättande, den förklarar inte allt utan låter folk anta, förutsätta och fylla i hålen på egen hand, vilket är till filmens fördel. Paranormal Activity ger i många fall ett lite för tillrättalagd intryck i jämförelse. 'Show, don't tell' är en bra devis och jag tycker att Blair Witch Project lyckas bättre med det.

Ett annat problem med Paranormal Activity är att vissa av spökerierna är en smula... meningslösa. Till exempel så förflyter en natt under vilken endast en sak händer: Det unga parets sovrumsdörr glider igen ett par decimeter... och sedan glider tillbaka igen. Det är allt. Missförstå mig inte, jag skulle fullständigt balla ur om något liknande hände mig, men i en skräckfilm känns det nästan en smula mesigt. I synnerhet som de båda huvudpersonerna sover då händelsen äger rum och inte upptäcker det förrän efter de har vaknat och sett på inspelningen, då de dessutom reagerar uppseendeväckande samlat måste jag säga. Ett potentiellt sätt som man skulle ha kunnat göra den scenen bättre: Låt dem somna med dörren tillskjuten och låt den glida upp under natten. Mycket potential för förvirring och tveksamheter (”jag är säker på att jag stängde dörren igår kväll...”) och dessutom något som bär på en helt annan innebörd. Vem öppnade dörren och varför? För att ta sig in? I så fall, hur länge fanns väsendet kvar i sovrummet, osett och obemärkt, stilla vakande över de sovande och bidande sin tid...

”Hey, tell me what the point of this was,” säger Micah till den oidentifierade entiteten i deras hem efter att de har sett inspelningen av dörren som flyttas. ”Was part of your master plan just to move the door, or are you just doing random shit?” Jag kan ärligt talat inte låta bli att tänka samma sak.

Å andra sidan så tar det sig ju senare i filmen...

Ett mycket större problem är att de tidigt i filmen tar ett medium till sin bostad som utan omsvep berättar att det är en demon som det rör sig om. Stort misstag. Så fort man sätter ett namn på något blir det sisådär 50% mindre skrämmande. Så fort jag får höra att det är en demon det handlar om spelar min hjärna genast upp listan med de regler som jag vet gäller för demoner på film och poff, så har halva spänningen försvunnit i ett moln av svavelångor. Det hade varit mycket mer effektfullt om de antingen hade väntat till slutet av filmen med att (med andlöst tonfall och skräckslaget darr på rösten) avslöja att det i värsta fall (himlen bevare oss) kan vara en demon de har att göra med! Alternativt aldrig nämna det överhuvudtaget utan låta folk dra sina egna slutsatser.

Jämför med Blair Witch Project, där det aldrig förklaras vad det är som ungdomarna råkar ut för. Tvärtom så antyds en mängd olika möjliga förklaringar, den ena otäckare än den andra. Är det Blair-häxan själv? Är det spöket av barnamördaren Rustin Parr? Är det någon slags oformlig ondska som lever i själva skogen? Eller något ännu värre? Det faktum att man inte vet gör det mycket mer skrämmande.

Ett annat stort misstag som Paranormal Activity gjorde sig skyldig till var att de varje gång demonen var i närheten av sovrummet och kameran som filmade så hördes ett ljud. Det var något slags dovt surrande eller susande. Jag förutsätter att tanken var att ljudet skulle skapa en otäck stämning men för min del så upplevde jag det mer som: ”när du hör det här ljudet betyder det att det är dags för något läskigt att hända”. Dessutom så kändes ljudet i sig inte särskilt trovärdigt, det enda i filmen (undantaget slutet) som verkligen kändes artificiellt. Vilket ju är en komplimang för resten av filmen förstås, det ska man inte hymla med. Men det gör å andra sidan ljudet desto mer märkbart. Det hade varit bättre att skippa det och bara låta saker hända utan förvarning.

Och så var det slutet... Jag tänker inte avslöja vad som händer men så mycket kan jag säga att jag var något underväldigad. Jag har sedan läst på wikipedia att filmen ursprungligen hade ett annat slut, vilket jag måste säga verkar ha varit mycket bättre. Vill ni veta hur de olika sluten ser ut kan ni också läsa på wikipedia. Jag har inte sett det alternativa slutet men jag tycker att det verkar som att det vore både snyggare och mer effektfullt.

Men som sagt, trots dess brister är det i slutändan en bra film. Något som verkligen funkar är att den lyckas ta en plats där vi vanligtvis känner oss som mest säkra, vårt hem, och göra den till en osäker plats. Om man inte är säker i sitt hem, var är man säker då? Vad finns det kvar att fly till? Om det är sant att 'home is where the heart is', vad innebär det då när ens hem hemsöks av krafter bortom ens kontroll eller förstånd? Och det är därför som jag själv låg vaken och lyssnade efter läskiga ljud samma natt som jag hade sett filmen.

Men den största behållningen med filmen var nog ändå att den inspirerade mig att se om The Blair Witch Project, som faktiskt är både bättre, mer originell och minst dubbelt så otäck som Paranormal Activity. Slutet i DEN filmen kan vara det mest hårresande som jag någonsin sett. Så om ni har sett Paranormal Activity och gillade den, se The Blair Witch Project härnäst och var beredda på att aldrig mer våga åka ut och tälta igen...

1 kommentar:

  1. Jag är nog för ovan vid demoner för jag upplevde just den delen inte alls som någon stor spoiler. På det hela taget är Paranormal Activity en bra mycket läskigare film för min del än Blair Witch, möjligen för att PA (trots något krystat kameraarbete) får mig betydligt mer engagerad i sina personer.

    https://bilderord.wordpress.com/2014/10/04/paranormal-activity-2007/
    https://bilderord.wordpress.com/2014/10/02/the-blair-witch-project-1999/

    SvaraRadera