måndag 26 augusti 2013

I Have No Mouth, and I Must Scream


HATE. LET ME TELL YOU HOW MUCH I'VE COME TO HATE YOU SINCE I BEGAN TO LIVE. THERE ARE 387.44 MILLION MILES OF PRINTED CIRCUITS IN WAFER THIN LAYERS THAT FILL MY COMPLEX. IF THE WORD HATE WAS ENGRAVED ON EACH NANOANGSTROM OF THOSE HUNDREDS OF MILLIONS OF MILES IT WOULD NOT EQUAL ONE ONE-BILLIONTH OF THE HATE I FEEL FOR HUMANS AT THIS MICRO-INSTANT FOR YOU. HATE. HATE.

-AM, I Have No Mouth, and I Must Scream

Hittills har jag nästan bara skrivit om film, så jag tyckte att det var hög tid att jag skrev några rader om litteratur också. Därför tänkte jag ägna det här blogginlägget åt en skräcknovell med kanske den bästa titeln på någon novell någonsin: I Have No Mouth, and I Must Scream

I Have No Mouth är skriven av den något oregerliga författaren Harlan Ellison, som utöver denna har skrivit uppemot 1000+ noveller och dessutom en hel del annat. (Han har bland annat skrivit manus till det uppskattade Star Trek-avsnittet The City on the Edge of Forever. Som jag förstår blev han dock irriterad på hur Gene Roddenberry och andra skrev om hans originalmanus, som bland annat innefattade knarkhandel ombord på Enterprise. Jag tror att kan kan ha viss förståelse för båda parterna i den här konflikten.) Det lilla jag vet om Harlan Ellison ger mig intrycket att man kan skriva ganska mycket om den mannen, så därför hade jag tänkt att låta bli och bara ägna mig åt historien helt enkelt.

Premissen i I Have No Mouth kan sammanfattas på en mening: En intelligent superdator har utrotat hela mänskligheten förutom fem stycken olycksaliga individer som den har ägnat de senaste 109 åren åt att plåga på olika fantasifulla sätt. Under den här ganska korta novellen får vi följa dessa fem individer ur perspektivet av en av de själva, en man som kallas Ted och som också utgör berättarröst.

Var ska man börja med den här novellen? Den är mycket välskriven, både de plågor (fysiska och psykiska) som de fem utsätts för och den hopplöshet som de upplever är beskrivna på ett sätt som jag tycker biter sig fast rätt rejält. Något som förstapersonsperspektivet helt klart också bidrar till. Ett exempel:

He would never let us go. We were his belly slaves. We were all he had to do with his forever time. We would be forever with him, with the cavern-filling bulk of the creature machine, with the all-mind soulless world he had become. He was Earth, and we were the fruit of that Earth; and though he had eaten us he would never digest us.”

Snacka om svärta. Passagen ovan är ett bra exempel på hur Ellison använder språket för att inte bara skapa en intellektuell förståelse för det helvete som de fem har hamnat i utan även ge texten en känslomässig laddning. 'Poetiskt' är nog rätt ord att använda i sammanhanget. Se bara på orden som han använder och hur han använder dem; ”belly slaves”, ”forever time”, ”creature machine” och ”all-mind soulless world”. Om en slav är någon utan frihet måste en slav vars existens tillbringas inuti någon annan vara snäppet värre, en slav som lever inuti sin slavdrivare kan aldrig ens uppleva ögonblick av frihet eftersom den ständigt är omgiven av just det som förslavar den. Tid och evighet är begrepp som egentligen inte går så bra tillsammans, tid är något mätbart och evighet är inte det, en obehaglig paradox som är än obehagligare på grund av dess innebörd. Djur och maskin är också två begrepp som vi är vana vid att hålla isär, att slå ihop dem innebär en syntes mellan det levande och det döda, två till synes inkompatibla saker. Och det sista exemplet innebär något liknande en panteists värsta mardröm; världen är mycket riktigt levande och medveten men inte alls gudomlig utan högst profan. Och den hatar dig.

Åter till titeln, som jag verkligen tycker är väldigt effektfull. Att behöva skrika men inte kunna eftersom man inte har någon mun är en nog så obehaglig tanke. Dock så tänker jag mig snarast att titeln bör läsas allegoriskt, den symboliserar isolation och hjälplöshet, att vara fångad inuti sig själv.

Vet ni vad den påminner mig om? Metallicas låt One och tillhörande video. När jag var yngre brukade jag alltid hoppa över den på skivan eftersom jag tyckte att den var så otäck.

Men handlar titeln verkligen bara om de fem plågade människornas situation inuti AM (vilket är vad superdatorn kallar sig)? Nja... om man läser novellen får man veta lite mer om AM och varför han har drivits till vansinne. Det kommer fram att:

We had given AM sentience. Inadvertently, of course, but sentience nonetheless. But it had been trapped. We had created him to think, but there was nothing it could do with that creativity. In rage, in frenzy, the machine had killed the human race, almost all of us, and still it was trapped. AM could not wander, AM could not wonder, AM could not belong. AM could merely be.”

Det verkar som att titeln lika gärna kan referera till AM som hans fem offer. Eller är det AM som är deras offer, dvs. mänsklighetens offer (symboliserad av de fem överlevande)? Kanske både och? Är AM:s plågande av de fem poetisk rättvisa?

Nja, så långt som att kalla det rättvisa, poetisk eller ej, skulle jag nog inte vilja gå. Däremot finns det helt klart mer än ett sätt att läsa novellen (i synnerhet som Ted då och då ger vissa tecken på att vara en så kallad 'unreliable narrator').

I vilket fall som helst så rekommenderar jag verkligen att läsa I Have No Mouth. Helt oavsett vilka allegoriska innebörder man vill ge den så är det en välskriven, effektiv och mycket otäck skräcknovell. Men kan hitta den i en kort novellsamling med samma titel som också innehåller ett litet urval andra noveller av författaren. Eller, om man är för lat för att leta upp och läsa böcker, kan man lyssna på en inläsning av novellen av Harlan själv på youtube (här).

9 kommentarer:

  1. Nyfiken fråga om genredefinition, som jag vill inbilla mig inte handlar så mycket om att placera saker i fack för sakens skull som om hur vi betraktar litteratur utifrån hur vi närmar oss den: vad är det som får dig att definiera den som skräck? Presenteras den som det i novellsamlingen? Eller är den framför allt skräck i det här sammanhanget, eftersom det är en skräckblogg, och skulle kunna definieras som någonting annat någon annanstans?

    //JJ

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant fråga. Jag tror aldrig att den faktiskt presenteras som skräck i novellsamlingen, där omnämns den nog snarast som science fiction. För egen del så ser jag den nog som en historia där av de känslomässiga reaktioner den ger upphov till så är de mest framträdande sådana som hör till skräck, fasa och liknande. Men det är klart, jag är ju intresserad av skräck så det är väl naturligt att jag ser den från det perspektivet, men skulle säkert kunna definiera den som något annat också (science fiction är den väl helt klart också till exempel). Att den hör till skräck behöver ju inte betyda att den bara hör till skräck, tänker jag.

      Radera
    2. Jo, det är som science fiction den brukar omnämnas, och den publicerades ursprungligen i en science fiction-tidskrift. Och visst, skräck och science fiction rör sig på olika plan -- skräck genom den reaktion eller känsla den försöker frammana hos läsaren, science fiction genom sitt förhållande till verkligheten eller åtminstone vår uppfattning om verkligheten. Onekligen är det två olika strängar som kan knäppas på samtidigt.

      Ur ett megatextuellt perspektiv, sett till vilken tradition den anknyter, skulle jag nog snarare betrakta den som sf än skräck, men det är klart att man hellre betonar skräckaspekterna om man skall skriva om den i en skräckblogg.

      Bra novell är det hur som helst.

      //JJ

      Radera
    3. En bra novell är det helt klart!

      I intresse av att diskutera skräckgenren i sig, och inte för att jag inte håller med om vad du skriver eller för att lägga någon värdering i det, skulle du hålla med om att det generellt är lättare att sortera in verk i genren science fiction än genren skräck? Att science fiction något mer än skräck är lite av ett paraplybegrepp? Jag har i alla fall nu, när jag på grund av den här bloggen har börjat tänka mer och mer på det, börjat bli mer och mer fundersam rörande vad som räknas som skräck och vad som inte gör det, samtidigt som science fiction verkar vara en genre som jag tycker inte kräver så mycket för att man med gott samvete kan lägga verk i den kategorin. Eller vad tycker du?

      Radera
    4. Jag vet inte. Min lösning på science fiction och kategorisering är att jag inte har en, utan en rad definitioner som jag kan använda utifrån vilken situation jag befinner mig i och i vilket syfte jag vill kategorisera någonting. Men jag har läst så mycket mer forskning och litteraturvetenskaplig teori om science fiction än om skräck, så jag känner att min förmåga att väga dem mot varandra haltar lite.

      Med det sagt vet jag inte om jag håller med. Många diskussioner om science fiction har argument där någon tycker att någonting finns med som saknar naturvetenskaplig grund/förklaring/åtminstone försök till att hävda att det inte är mytiskt eller magiskt, varpå folk hävdar att det inte är science fiction, därför att science fiction ofta definieras delvis utifrån en avsaknad av det övernaturliga.

      //JJ

      Radera
    5. Ja, jag har ju själv inte gett mig in djupare på science fiction som genre, så mina egna jämförelser är nog inte mycket mer stadiga. Var inte bekant med definitionen av science fiction utifrån avsaknad av det övernaturliga till exempel, men sätter ju en ny vinkel på det hela. I synnerhet om man vill ge sig in på vad som definieras som övernaturligt eller inte... men det tänker jag nog inte försöka mig på.

      Radera
    6. Kan rekommendera att läsa det inledande kapitlet (vill jag minnas att det är. Det som talar om genredefinitioner i alla fall) i avhandlingen Raketsommar (finns på ett universitetsbibliotek nära dig). Inte bara för vad det har att säga om science fiction, utan för att det är en rätt bra introduktion till olika sätt att tänka kring litteraturkategorisering över huvud taget. Är genre ett samtal, en tradition, där man knyter an till en megatext? Är det en marknadskategori, så att det kan definieras utifrån paratextuella detaljer som till exempel omslag? Eller skall det definieras enbart utifrån själva texten?

      //JJ

      Radera
    7. Lite förenklat brukar man tala om science fiction som det som inte har varit eller är, men som utifrån vad vi vet (eller när det skrevs visste) om världen skulle kunna ha varit, vara eller bli. Sedan finns det forstås undantag, som genrespecifika återkommande element som vetenskapen egentligen inte tror på, dålig vetenskap (delvis eftersom sf-författare inte har koll) och så vidare, men man brukar kräva åtminstone ett förhållningssätt som närmar sig vetenskapen, oavsett om det sedan lyckas eller inte.

      //JJ

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera